En kollega till mig har en fantastisk känsla för hur han kan interagera med barn.
Han har förstått värdet av att kunna ta sig in i barnens värld, och barnen har svårt att ”komma ut” till vår värld. Och det kan vara nog så jobbigt att försöka förstå sig på vår värld, när du bara är ett litet barn.

Just den här gången var det en värdefull tillgång. Vi var på väg till en musikal och vi hade en tid att passa, då vi vet att det tar tid att gå dit hade vi lagt till extra promenad tid.
Den här eleven var ny, och då allt är nytt tar det ännu mer tid då han vill se och uppleva allt på vägen.

Min kollega kommer på att han är intresserad av spel och skapar snabbt ett ”live-spel”, där han själv en en vägg som hela tiden kommer närmare och närmare. Eleven är hjälten som måste överleva och hålla sig framför väggen, samtidigt som han löser alla sina uppdrag. (Ett nog så hårt arbete för en liten första-klass elev).

Det som händer är att det är mycket lättare att få eleven att gå framåt istället för att ”fastna” och stanna och titta på något som just då fick hans uppmärksamhet.

Jag vet att det kan upplevas som ett stort arbete att man nu som förälder måste bli en sago-berättare numera, utöver allt annat som skall göras och skötas. Men om vi tittar på vinsten, är det många gånger som det arbete som du lägger ned en så liten del att det är värt tiden att hålla ett spel eller saga igång.

Rent generellt berättar vi alldeles för lite historier eller sagor för våra barn. Det finns ett uppdämt behov av att få höra en berättelse.
I min klass har jag lite äldre barn (fyror och femmor), men även de uppskattar berättelser. Jag har en ”saga” som jag berättar när jag vikarierar, sagan handlar om hur jag fick mitt namn.
Den här sagan har jag provat ända upp till årskurs nio, och jag får fantastiska resultat.

Det är egentligen bara att börja träna, sen går det lättare.

Dela med dig av din saga, så jag får fler uppslag. I nästa blogg kommer jag att skriva min saga om mitt namn.

Väl mött.

/Patric