Under fyra veckor har jag gått på en kurs, nästa gång är sista gången.
Den här kursen är tänkt för föräldrar med barn i tonåren. Jag gick den för att jag snart har barn i tonåren och behöver mer verktyg och ökad förståelse för hur jag kan bli den bästa pappan jag någonsin kan bli.

På senaste mötet fick jag dela med mig en hel del av mina erfarenheter. Jag har nämnt att jag arbetar som lärare.
När frågan hur mycket barnen hjälper till ställdes, log jag glatt och sa att de är mycket involverade. Berättade att min dotter snart fyller 13 år och då får hon ansvar för att göra en middag, en kväll i veckan. Hon får själv välja den dag som passar henne bäst, och laga den mat som hon vill.

De andra föräldrarnas respons var nästan motsatt, deras barn gjorde i princip ingenting och det var stort motstånd att hjälpa till.
De frågade hur jag gick tillväga.
Jag berättade att de har fått vara med ända sen de var små och det har gått bra hela tiden.

En sak gjorde mig lite bekymrad, och det var hur de andra föräldrarna ”godkände” att deras barn slapp hjälpa till. Jag insåg att jag har egentligen aldrig frågat mina egna barn, utan jag har förutsatt att de skall hjälpa till.

Kursen fortsatte och jag inser mer och mer att jag är oerhört lyckligt lottad att ha så fina barn som jag har.
Till slut utbrister en mamma ”Vad gör du här!!!!”. Jag förstår att hon skämtade, men ändå.
En tanke började att gro, ser jag bara det goda hos mina barn och sorterar jag bort allt dåligt eller hur tänker jag?

Idag vid middagsbordet, slogs alla mina(negativa) tankar i kras.

Min son fyllde 10 år och har beställt Tacos, på hans dag får han välja middag och jag har ordnat som han vill ha den.
När vi sitter och äter, utbrister han utan synbar anledning. Dvs det var inte en fortsättning på en tidigare konversation eller så, utan han säger ”Jag har sån tur att ha en så snäll syster dom du!” och pratar till sin syster.
Hon tittar upp från maten och svarar ”Och jag har sån tur som har en så snäll lillebror som du!”

När kommentarer som dessa flyger över bordet förstår jag att jag kan vara glad och nöjd över mina underbara barn.
Jag blir också glad över att se att det funkar, det går att lära barn vara trevliga, uppmuntrande och ge varandra positiva tillrop, utan att en vuxen måste be dom att göra det.
Jag tog tillfället i akt och berättade vad som hänt på kursen, och hur stolt jag blir när de visar varandra sån ömhet. En uppmuntran som i sin tur visar dem att de gör härlig saker mot sig själva och sina medmänniskor.

Ha en alldeles underbar helg och ta tillvara alla tillfällen att uppmuntra era barn.

Patric