Uppsynen hos den lilla flickan var lite lurig var min första tanke. Ändå beslöt jag mig för att tro på vad hon sa och uppmanade pojken att sluta slå henne med en kudde.

Han gjorde inga ansatser att sluta utan hade bara i sikte att fortsätta att slå flickan. Då tyckte jag att det blev för mycket och gick emellan, flickan gjorde vad hon kunde för att försvara sig och pojken gjorde vad han kunde för att slå med kudden.

När jag gick emellan blev pojken otroligt upprörd och skulle springa därifrån, han försökte slå sig förbi mig (han hade inte räknat med att jag har över 2 meters räckvidd) och hamnade i soffan.
Han var så upprörd att han skrek och slogs, svor och anklagade mig för att ”inte fatta någonting!”.

Jag började misstänka att det var något annat här, som inte riktigt kom fram. Jag satte mig på huk, sänkte min röst och sa (chansade) ”Retade hon dig?”.

Då brast det för den lilla pojken och han grät och sa att hon hade retat honom först. En snabb blick mot flickan och jag kunde se att det han sa stämde.
Jag ville nu få honom att förstå vilka alternativ som fanns tillhands, när någon retas. Att börja slåss är en av de sämre, säg till fröken istället (jag vet att det är en cliche, men det är ett alternativ). Som nummer två, gå därifrån. Nummer tre fråga om det är sant som hon säger, det funkar ibland då ”retaren” tappar tråden.

Så långt så väl, nu behövde han förstå att han behöver prata med mig eller en annan fröken, då vi lärare har en bit kvar innan vi kan läsa tankar. Det gick bra, han kunde förstå att det var svårt för mig att läsa tankar.
Nästa steg var att få honom att förstå att jag aldrig var arg på honom och att han fortfarande kan komma för att prata med mig.
Den biten visade sig vara enklast, speciellt när jag bad honom om hans hjälp med att prata med mig eller en annan fröken. Efter en liten stund var han mer i balans och gick iväg för att leka med andra kamrater.

Jag tänkte att jag håller mig i närheten och leker med andra barn så att han kan se att jag är ok med att leka och skratta med andra barn. När jag låtit en del barn hänga på min rygg (som en fladdermus) ville han också få prova, självklart lät jag honom få prova. Det lyckades och väl var det eftersom det var liksom en del av min strategi att hålla mig i hans närhet.

Kontentan av det hela blev, att jag kunde börja få en liten pojke att förstå att även han får komma till en fröken för att kunna prata om hur det känns inombords. Det är en mycket stor vinst tycker jag, speciellt då många pojkar tränas i att ”bita ihop” och sluta gnälla.

Sett från mitt perspektiv blir det lugnare i hela gruppen när ett barn har förstått att det är ok att prata om de känslor som finns inombords.

Ha en härlig helg och tänk på hur vi låter våra små pojkar få prata om sina känslor.

Patric