Jag vill påstå att det handlar om kommunikation i stället för olika metoder.
Om föräldrarna har en bra kommunikation sinsemellan kan de också hålla en gemensam nivå i uppfostran.
Men visst det är generellt mycket lättare för pappor att ryta till ett barn och sen rycker mamman in och tröstar.
Barn behöver båda två som förebild.
Det är när den ena partnern börjar känna sig oviktig som det uppstår problem.
Det vanligaste är att mammor tycker att pappor tar i för mycket, och pappor tycker att mammorna skall säga ifrån mera.
Jag har sett flera exempel på där pappan håller en hård linje därför att mamman är så mjuk, och det omvända där mamman tycker att pappan är så hård att hon måste var mjuk mot barnen.
Det som händer är att föräldrarna drar åt varsitt håll i stället för att samarbeta.
Det kan vara så att pappan är mer än nödvändigt hård mot barnen fast att han inte vill eller för den delen behöver, det som föräldrarna behöver göra är att komma överens om en lägsta nivå och en högsta nivå.
Då kan föräldrarna samarbeta i stället och därmed ägna mer tid till barnen.
Jag har flera exempel där pappan har blivit mjukare i sin uppfostran när han har fått stöd av barnens mor, där mamman tar sin del i att säga till om tråkiga saker som t.ex. att plocka upp efter sig.
Om sen pappan stödjer mamman genom att hjälpa till mera i hemmet får de mycket gratis eftersom barnen ser att bägge föräldrarna kan hjälpa till i hemmet.
Där ges en också en mammas (hemmamans) arbete större respekt då barnen förstår att föräldrarna håller ihop och att båda hjälper till hemma.
Det blir också svårare för barnen att manipulera sina föräldrar då föräldrarna pratar med varandra.
Det här är annars en vanlig källa till många gräl eller diskussioner.
Det är viktigt för pappan att förstå att mamman har ett särskilt band till sina barn eftersom hon ju har burit dem en lång tid före födseln.
Det här bandet är osynligt för alla utom just mammor och det kan misstolkas som att mammorna skulle vara mjäkiga (skulle inte vilja byta med dem).
Dock behöver mammor massor med stöd för att kunna hålla sig till era överenskomna regler.
Sammanfattning:
Det går att hjälpas åt, och det går att få en jämnare nivå på uppfostran.
Man får ge tid till sin partner att prova sin väg och sen stötta och hjälpa till när det behövs.
Det är viktigt att barnen förstår att föräldrarna är eniga om regler, även om föräldrarna använder sina unika sätt att hålla reglerna.
Föräldrarna kan även har olika åsikter i ämnet men gentemot barnen underlättar det om föräldrarna är eniga.
Sen måste papporna förstå att mammor har osynliga band till sina barn.
Och mammorna måste förstå att barn växer och blir stora.
Tips 1:
Prata med varandra, speciellt när ni är oense om uppfostran.
Försök ha framförhållning inför situationer.
Tips 2:
Ha tålamod med barn, lugnt och mjukt går oftast bättre än skrik och skrän.
Tips 3:
Håll rutiner så långt det går, barn känner sig trygga när de vet vad som skall hända.
Tips 4:
Att skicka ut barnet ur rummet är oftast mer effektivt än att skrika eller slå (förbjudet) barnet. Människor är flockdjur och vill vara med flocken.
Det fungerar även på ADHD-barn och tonåringar.
Tips 5:
Beröm barnen ofta och gör det speciellt när de har ett uppförande som du vill ha.