Att förbjuda eller uppmuntra?


Jag har varit på en läger med mina barn och nästan 100 andra i varierande ålder. De yngsta från 8 år till de äldsta som är runt 18 år. På läger i den här storleken behövs det lägerföräldrar, för att hjälpa till och stötta i alla typer av sammanhang.
Jag var en av dessa lägerföräldrar.

Vi var uppdelade i lag om två föräldrar som gick enligt ett schema, så att vi och alla barn visste var vi var och vem som de kunde be om hjälp. Det var allt ifrån att spela kubb, fotboll, brännboll eller kasta freesbee, eller sitta inomhus och spela kort eller andra brädspel, till att sitta vid stranden för att se till alla badare.

Jag hade inte gjort någon ”reklam” för vad jag gjorde utan hade tänkt mig ha en relativt lugn stund, att bara vara med en massa barn. Och göra det bästa möjliga för att de skall få en trivsam stund tillsammans.
När det är så här många barn kommer det att uppstå kriser i alla möjliga varianter.
En förälder satte sig vid mitt bord och dryftade en kris som var på uppåtgående i sitt hus. Vi var uppdelade på olika hus och varje lägerförälder var ansvarig för ca 10 barn. Se till att de gick i sängs i tid och gick till sina lektioner i tid.

Föräldern tyckte att barnen skulle ta vara på tiden och leka med varandra istället för att spela på sina telefoner. Jag håller med, när de är på läger tycker jag åxå att de skall ta tillvara möjligheten och leka med sina gamla och nya vänner.
Problemet var att den här föräldern ville förbjuda dem att spela spel och funderade på hur förbudet skulle levereras. Förälder hade en plan, och det var helt enkelt att förbjuda spel.

Där har jag en avvikande åsikt, om det går att uppmuntra till ett beteende som du vill ha, prova det först. Om sen blir problem, kan ett förbud komma på tal.

Jag beskrev mitt förhållningssätt och föräldern sjösatte sin egen plan.

Dagen efter kom föräldern tillbaka och bad om stöd. Självklart ställde jag upp. Sa att jag tar upp frågan vid första bästa tillfälle. Det gavs redan vid lunch.
Jag gick direkt till barnens bord där hela ”ligan” satt. En av dem spelade på en telefon.

När jag satt mig ner, frågade jag hur allt gick och hur läget var. Om de behövde hjälp eller stöd med något. Sen när jag såg att en spela på en telefon, låtsades jag lite förvånad av att hon valde att spela istället för att prata och vara social med sina vänner.
Hela gruppen reagerade positivt.
Spelaren ville bara avsluta spelet, och de sa jag självklart ja till. Sen skojade jag lite mer och frågade dem om det skulle kunna vara okej att umgås istället för att spela spel på telefon. Det finns massor med andra spel som de kan spela tillsammans istället. Och behöver de hjälp att komma igång är det bara att fråga en vuxen, eller mig. Jag ställer upp direkt.

Gruppen lovade att hjälpa varandra att hålla sig borta från telefonspel resten av lägret.

Föräldern som först tagit upp det här med mig, återkom några dagar senare och berättade att det var inget mer spelande på telefoner i huset.
Hon var lite nyfiken på hur jag gått tillväga så jag berättade.

Du kommer otroligt långt med uppmuntran.

Ha en härlig dag.

/Patric


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.