Frågade en kollega mig igår.
Jag svarade att det var ingen mening med att bli arg, hon såg fundersam ut och jag fortsatte, då kommer jag att missa vad jag vill uppnå.
Jaha, sa hon, då förstår jag. Sen gick hon vidare.

Jag vill förtydliga att jag visst kan bli arg och mycket otrevlig.

I det här aktuella fallet, var jag och ett barn ute för att spela boll. Barnet har svårigheter med sortering av information, dvs alla intryck som kommer utifrån. En del av mitt jobb är att se när barnet behöver få vila. För det här barnet kan vila innebära att vi går in till ett litet rum, bara jag och barnet. För andra barn kan vila innebära att de får gå ut och leka fritt.
Vi spelade boll när det kom andra barn till samma plan, de andra barnen ville spela match och ”mitt” barn var gärna med om alla spelade med ”mitt barns” boll. Det vill inte de andra, för att bollen kändes annorlunda.
Och här behöver ”mitt barn” hjälp med sorteringen,
varför de andra vill spela med sin egen boll,
varför de argumenterar för deras egen boll (mycket har med hur bollen känns när du spelar),
samspelet i att dela med sig, innebörden av kompromiss,
vem spelar i vilket lag, vem bestämmer, och mycket mer.
Här är mitt mål att ”mitt barn” skall få en ökad förståelse för det sociala samspelet, det kräver en massa av barnet att förstå. Det är en enorm åtgång av energi i ”mitt barn”  för att kunna förstå, i vissa fall kan energi åtgången vara så hög att barnet måste få vila efteråt. Allt det här behöver jag vara uppmärksam på.

Jag upplever att jag har kommit en bra bit på väg, när min kollega dyker upp och gör ett inlägg. Då vänder ”mitt barn” i attityd och det kommer en massa ord (alltför många och otrevliga för att rada upp här). Min kollega blir upprörd och känslomässigt engagerad.
Jag har nu plötsligt två att hantera, varav den ena kan jag förstå…barnet. Jag beslutar mig för att höja rösten, jag återfår kontakt med ”mitt barn” och vi kommer till en punkt där förståelsen varför de andra barnen vill spela med ”sin” boll och kan bli en del av matchen.

Det tillfälliga målet var uppnått, barnet kunde acceptera att spela med ”deras” boll och bli en del av laget som sen spelade match.
Jag ställer mig lite vid sidan av för att observera hur det går, det är då jag får frågan; ”Blir du aldrig arg?”

Kan förstå hennes situation, då det ser ut som jag aldrig låter mig påverkas. Min sanning är att jag blir bättre och bättre på att sortera vad som är viktigt för att nå mitt mål. Om jag skulle bli arg mitt i det som hände, hade jag med stor säkerhet förlorat barnets tillit. Nu kunde jag hjälpa barnet få vara med och spela match med andra barn.

Vi gick senare in och jag gjorde en social berättelse om samma händelse, det här barnet tar enkelt till sig information som är ritad som en berättelse. Och får där möjlighet att reflektera och fråga om händelsen.
Barnet och jag har träffats förut, så vi visste båda vilka vi var. Den här dagen var första hela dagen som vi var tillsammans (dvs att jag hade extra koll att ge stöd). Vår relation kommer att utvecklas och bli ännu bättre, hittills tycker jag att det gick utmärkt.
Bland det bästa var att kunna skriva i boken, hur bra hela dagen hade varit.

Såna här dagar älskar jag mitt jobb.

Ha en underbar PÅSK min vänner.

Patric