Det gick vägen


Minns ni förra veckans inlägg att mina scouter uppmuntrades att göra en god gärning.
Det föll definitivt i god jord.

”Enda kravet” var att den goda gärningen skulle bli godkänd av föräldrarna och sen rapporterad till oss ledare.
Allt gick över förväntan.

Igår kväll var det avslutning med fackeltåg.
Det är så vackert, alla scouter utgår från scoutstugan och går åt varsitt håll. Där tänds alla facklor och vi berättar vilka regler som gäller kring handhavande av facklor (håll facklan i ytterhanden, håll avstånd till person framför, var uppmärksam på flygande glöd, om facklan brinner för mycket släck genom att doppa/slänga facklan i snö).

Sen är tanken att vi skall gå på led och möta upp vid scoutstugan kl 19.00, dvs samtidigt som de andra patrullerna (det heter så på scoutspråk) kommer från andra håll.

Det funkade och var hur vackert som helst. Kl 19.00 kom scouter från tre håll och slöt upp i en cirkel utanför scoutstugan.

När avslutningstal var avslutat gick vi alla in för att fika.
Väl inne samlade vi alla scouter i en ring och bad dem berätta hur de hade löst sitt uppdrag ”en god gärning”.
Och det är en stund som den här som gör mig alldeles varm om hjärtat. Alla de historier som jag fick höra gör mig övertygad om att det går att uppmuntra alla till att ta aktiv del i hur vi handlar mot våra medmänniskor.

Jag blev här påmind om att de har förstått bättre vad en god gärning innebär än vad jag hade trott.
När vi diskuterade under våra möten vad alla kunde göra, kom de vanliga svaren upp som: att hjälpa en äldre person med snöskottning, det var många äldre som skulle få hjälp kan jag meddela.

Under den här korta kvällen fick jag vara med i deras värld när de berättade att: ”På gymnastiken var det en tjej som verkligen ville ha en röd innebandy klubba och jag hade en. När jag hörde det gick jag och bytte min med henne eftersom jag hade en röd. Hon blev jätteglad.”
Eller: ”Jag såg att Jonas var ensam på fotbollsplan och ingen annan var där, så då gick jag dit och lekte med honom!”.
Sen fanns även några ”klassiker”: ”Jag hjälpte min farfar att skotta hans uppfart till huset.” Eller: ”Min mamma fick extra mycket hjälp av min den här veckan.”

Det genomgående i alla berättelser var det stora leendet som de alla hade när de berättade. Jag blir glad att veta att det finns barn som ser att det går och sen gör det.

Jag önskar att jag varit lika frimodig när jag var liten.

Ha en toppen helg och en underbar fjärde advent.

Patric


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.