En incident i min skola triggade det här minnet, det var min dotter som sammanfattade ett läger som hon var på. Innan det här lägret var hon ganska så skeptisk till att vilja åka, det var många turer fram och tillbaka hur hon skulle göra. För att verkligen säkra upp alla vägar hade hon pratat med sin mamma om att hon kanske skulle vilja stanna hemma.
För min del var det helt ok, vilket hon än valde.
Lägret hon pratade om var ett scoutläger.
Hon är, vad jag kallar, deltidsscout.
Det betyder att hon är med på alla läger som kåren, som jag och hennes lillebror tillhör, anordnar.
Det intressanta är att då hon är sk deltidsscout, har hon ett annat perspektiv och det kom mig till nytta.
Som vanligt och fullkomligt naturlig för många scouter är det en massa aktiviteter på ett läger, det händer saker hela tiden eller bara att det finns saker att göra hela tiden. En stående sak är att förbättra lägret så att det blir så fint som det bara går, en del är att vara med i skapandet av någonting gemensamt.
Och när vi inte förbättrade lägret gjorde vi andra aktiviteter som Campen erbjöd såsom kanoting, väggklättring, baka, naturspår, samarbetsövningar osv.
Så när jag vid ett tillfälle frågade vad hon tyckte om lägret, svarade hon ”att de retas inte här!”. Då förstod jag att en del av hennes initiala tvekan var att hon inte kände någon av de andra scouterna, förutom mig och sin lillebror.
Ändå var hon nu mycket glad att hon beslutat att följa med och få del av just den här erfarenheten.
Jag frågade vad hon menade, och hon svarade att i skolan höll alla på att retas och det var jättejobbigt. Det var inte så att hon själv blev retad, men hon tyckte att det var lika jobbigt att se andra bli retade.
Och då var det jätteskönt att få vara här där ingen retades.
Hon frågade nu mig varför det var så, och mitt svar var och är att här gör vi så mycket tillsammans att det finns inga egentliga möjligheter att retas. Dessutom får vi vår tillräckligt med känslomässig stimulans här och då behöver vi inga ”artificiella injektioner” av känslor.
Hon stod frågande.
Jag utvecklade med att säga, i skolan är det så mycket fokus på att alla teoretiska ämnen och det ges relativt få möjligheter till att få göra saker med kroppen och händerna. Hela kroppen behöver stimuleras för att må bra och här får kroppen möjlighet till stimulans. I och med att vi aktivt stimulerar kroppen och så många sinnen som vi bara kan, möjliggör vi även utrymme för att kunna få må bra.
En annan aspekt är åxå att vi får andra erfarenheter att dela och prata om med varandra, och då vi har gjort samma typ av aktiviteter har vi många gemensamma punkter att prata om. Det kallas även att reflektera med ett finare ord och allt det här sker automatiskt.
Hon tyckte att det var en härlig upplevelse att få vara med om, och trots att det var 0 grader på natten och att hon låg och frös är hon inställd på att vara med på nästa läger.
Att hon frös var en kul grej att prata om med sina vänner, när hon kom hem. Det kändes lite som ett riktigt äventyr.
Och riktiga äventyr ger oss ju massor att berätta om, det vet vi. Speciellt när barnen ständigt återkommer till sina egna små äventyr.
Må gott idag, och hoppas att du får ett eget äventyr att berätta om.
/Patric
