Sa den lille pojken, han var rejält uppeldad nu och hade svårt att kontrollera sitt utbrott. Det kom en massa annat också, som jag inte vill upprepa här, för att ge eftertryck till hans upprördhet. Jag sa nämligen åt honom att han behövde dela med sig av soffan till flera elever.

Det började långt innan.

För några barn tar det en otrolig massa energi att vistas kring andra, att höra allt prat, se alla olika rörelser, känna deras klapp (som kan tolkas som ett slag).
När orken tar slut börjar de bete sig som vuxna. De blir gnälliga, säger saker de aldrig skulle göra annars, bli elaka (fast det är bara ett symptom), och en massa annat som de ångrar efteråt.
Jag kom och ”tog över” det här barnet sent på dagen, runt 15.oo och då var han ganska uppspelt redan.

Att be honom spela med i ett lag och samarbeta med lagkamrater var egentligen dödsdömt, men jag lät honom hållas en stund till. När det inte funkade tog jag med honom och ytterligare en elev, till en annan plan. Där spelade bara vi tre en stund, tills de inte orkade. Då gick vi in för att ”vila”. Den här typen av barn kan ibland behöva en annan sorts vila, den sorten som innebär att de får gå till ett avskilt rum. Vi bestämde att titta på film.

En film valdes och sattes igång. Jag behövde ta itu med några andra saker (läs elever!) och lämnade rummet, det var ett mindre misstag. Någon minut senare hördes höga röster från rummet där filmen var på.
”Min” elev försökte putta undan en annan elev som ”satt på hans plats”. Det betyder egentligen att någon satt för nära, ett symtom på att min elev var trött. Det hade gått så långt att det fanns ingen möjlighet att nå honom verbalt.
Han kastade grejer omkring sig.

För att kunna skapa någon ordning, skickade jag ut alla andra elever och det var bara han och jag kvar. Han kastade mera grejer, det enda jag gjorde var att hålla för mina öron när han skrek. Jag gjorde ingen ansats att skydda mig från saker som han kastade. Mest för att visa honom att jag litade på att han aldrig skulle kasta på mig, samtidigt var jag uppmärksam på vart han siktade.

Han var nu än mer upprörd och gav sig på plastblommorna, välte stolar, slog ner datahögtalare, kastade video omslag och böcker. Det såg stökigt och kaotiskt ut i rummet.
Jag bestämde mig för att sätta mig vid dörren, mest för att han inte skulle ta sig ut eller någon annan att ta sig in. Jag berättar för honom att jag kommer sitta här tyst i fem minuter, sen kommer jag börja prata. Under de här minuterna hinner han lugna ner sig lite grann, och jag kunde se att han upprätt höll en ”intränad” ledsenhet. Jag berättar att jag kommer att sätta mig bredvid honom och om det är för mycket säger han bara ifrån så går jag tillbaka till min stol vid dörren.
Han vill bara ha sin mamma och ropade på henne.
Jag sätter mig hos honom och börjar berätta en saga om en liten pojke som fanns i ungefär samma sits som honom.

Det är helt underbart hur väl det fungerar att ”berätta en saga” och hur sagan tas emot. Jag har gjort det förut.

När jag berättat min saga, går jag tillbaka till min stol och säger att nu måste rummet städas innan filmen sätts på igen.
Han börjar direkt att protestera, jag inser att det är en återvändsgränd om jag skall ”tvinga” honom att städa.
Jag måste byta strategi, kan åxå kallas för att bryta ett mönster.

Jag ställer upp en omkullvält stol och säger ”Jag börjar att städa upp en sak, sen är det din tur att ta en sak!”. Han städar upp ett videofodral och säger  att han kan städa upp vad som helst utom blommorna, jag förstår inte varför, men gissar att det finns någon känslomässigt band till just blommorna. Jag säger att jag hör vad du säger för att låta honom förstå att jag lyssnat.
Vi fortsätter att städa varannan gång, tills han tar upp två saker och säger till mig att nu får du ta upp två saker. Och det gör jag.

Inom loppet av en minut är allt städat och rummet är fint igen. Och jag har möjlighet att berätta en helt ny avslutning på dagen till hans föräldrar, än en där han var upprörd och kastade grejer.

När rummet är städat vill han inte titta på film längre utan frågar om vi kan kicka boll istället, självklart kan vi det och vi gick ut. Hans mamma kom femton minuter senare, och jag kunde berätta om hur det hade gått.

Iom den här historien vill jag visa att barn kan behöva annan form av vila för att kunna orka en hel dag. Det är ganska högt ställa krav vi har på våra barn att de skall orka vara på topp en hel dag och sen vara roliga att leka med när vi hämtar dem.
Lär dig vara uppmärksam på om ditt barn (eller du själv) behöver vila från alla intryck utifrån.

Ha en underbar dag.

/Patric

ps jag fick en kram av den här pojken innan han gick hem.