Klockan var strax efter två (14.00) och jag var på väg in med en elev. Genast började andra elever att fråga om det också får gå in, jag svarade tidigast kl tre (15.00).
– Men varför får han gå in, frågade en elev?
– För att han behöver vila, svarade jag.
– Jag behöver också vila, blev det automatiska svaret.
-Det förstår jag, svarade jag, men inte på samma sätt. Den här eleven måste vila från alla er här ute, det är för mycket intryck så vi behöver gå in.
Eleven som jag pratade hade inga problem att acceptera min förklaring, och sprang vidare för att leka med sina kompisar utomhus.
Jag gick in med min elev, han fick bjuda med sig en kompis. Vi satte oss i ett litet rum, där de två satte på en film samtidigt som de började rita.
Efter ett tag började fler elever att droppa in, och blev intresserade av att titta på film. Men jag sa nej, till en början argumenterade de med mig om ”hur kan någon vila när de tittar på tv och ritar samtidigt!” Jag berättade vilken typ av vila som dessa barn behöver och då gick det bra. För det flesta…
En elev var intensiv i sina försök att komma in i rummet för att titta på tv, till slut blev han inbjuden av ”mina” elever. Jag sa nej.
Min elev blev upprörd och började argumentera för att bjuda in en till, jag sa nej igen. Han fortsatte, och varje gång svarade jag nej.
Här kunde jag se att min elev började gå in i affektion, och istället för att backa tillbaka på ”sina krav” bli än mer intensiv.
För att underlätta för honom att förstå, började jag att bekräfta honom genom att säga ”Jag hör att du vill bjuda in en kompis till, nu hoppas jag att du hör mig när jag säger nej!”
Väntar en kort stund innan jag fortsätter och lägger till ”Du behöver vila från för många intryck, därför är du i enskilt rum men endast en kompis. Om du vill komma ut får du självklart göra det.”
Väntar på hans respons och det jag sagt går hem till fullo, han förstod att det var ok att komma ut ur rummet om han ville träffa fler kompisar.
Han vänder sig om och går tillbaka igen i rummet. Under näst följande halvtimme går han in och ut från det här rummet. När hans föräldrar kommer har han fått ”vila” en bra stund och kan gå hem. Samtidigt har jag skapat möjligheten för honom att få en eftermiddag utan en massa konflikter eller spända situationer. Jag har börjat introducera ”sociala berättelser” för honom, för att kunna använda framöver.
Han behöver tillgång till så många verktyg jag kan ge honom, och jag ger verktygen till honom när han är som mest avslappnad. Då min erfarenhet visar att det ger kraftigast genomslag om kunskap kring verktyget finns innan verktyget måste användas. I det här fallet kallat ”sociala berättelser”.
Ha en trevlig helg mina vänner.
/Patric