I helgen var jag på föreläsningen och det gick över förväntan.
Jag och mina barn gästade en vän till mig som bor i London, så vi slog två flugor i en smäll.

Den här helgen gav så mycket mer än vad jag hade förväntat mig, och det på flera plan.
Mina barn tyckte föreläsningen var kul, det var helt annorlunda mot vad de är vana vid. Dvs sitta vid en bänk och skriva i en bok.
Här fick de dansa och hoppa, skrika och verkligen utmana sig själva.
Vi fick massor med tips, tekniker och allt fick vi prova redan där så att vi skulle förstå hur det funkar.
För min egen del, känner jag att det har hänt något inombords.

Svårt att sätta fingret på, jag har mycket lättare för att skratta och att le. Jag ser möjligheter mycket enklare. Nu har det knappt gått en vecka, och ändå sitter känsla kvar.
Världen har blivit lite ljusare, iallafall min värld.

Nu vill jag ställa dig en fråga. På den här föreläsningen var det 1300 personer.
Skulle du kunna tänka dig att ställa dig upp mitt i detta folkhav och ställa en fråga som du ville ha svar på? Och när du väl har ställt dig så inser du att du kommer att få stå där en bra stund innan du får ställa din fråga, skulle du stå kvar?
I mer än tio minuter?

Jag känner en som gjorde det.

Min dotter.

Strax innan lunch fick vi chansen att ställa frågor till Joseph. Min dotter hade en fråga som hon vill ställa, men vågade inte.
Jag förklarade att det var hennes ”gamla” identitet som gjorde sig påmind, dvs den som talar om för henne att hon är för rädd för att ställa sig upp och fråga.

Det blir lunch och vi pratar om vilka möjligheter hon har att få frågan ställd.
Hon kommer på två olika, det första och mest skrämmande är att ställa frågan själv, det andra är att få en ”one on one-session” med Joseph. Jag föreslår att hennes tredje alternativ är att jag ställer frågan åt henne.
Just då var det inget hon måste bestämma sig för, utan det var endast att låta henne förstå att det fanns andra alternativ.

Tillbaka på föreläsningen, vi sitter ganska långt bak. Alla har satt sig och Joseph är tillbaka på scen.
Jag lutar mig över mot min dotter och frågar om hon vill ställa frågan. Hon säger inget och blir lite frånvarande i blicken. Jag tolkar det som att rädslan har slagit klorna i henne och håller henne tillbaka.
Jag inser i samma sekund att jag också är rädd, jag undrar för vad och sträcker upp handen i luften. Jag vill att min dotter skall få chansen.

Då händer det otroliga, en sekund efter att jag räckte upp handen kommer en nätt liten hand upp vid mina sida.

Min dotter har sträckt upp handen.

Jag tar ner min, för jag förstår att hon har bestämt sig för att ställa frågan.
Nu är det många som vill ställa frågor och hon får stå kvar länge. Så länge att hon gör vissa tvekande rörelser mot att sätta sig, men uppmuntras av vuxna runt omkring att stå kvar.
Hon står kvar.
Hon uppmuntras att stå på en stol för att synas ännu bättre, och det är andra vuxna runt omkring henne som stöttar hennes sak.
Jag kan känna hur energin blir kraftigare runt henne, hon får sånt stöd från så många.

Efter att få stå så i mer än tio minuter, vänder sig Joseph mot henne och säger ”Jag skall berätta två historier, när de är klara skall den unga damen få ställa sin fråga”.

Han berättar sina historier som gott och väl tar tjugo minuter. När han är klar ber han microphone mannen att gå till min dotter.
Hon får resa sig upp igen och ställa sin fråga.

Hon säger sitt namn och 1300 personer klappar händerna, kameran vänder sig åt hennes håll och hon syns på storbildstvn.
Hon får ställa sin fråga och hon får svar.

Jag kan bara fantisera om hur hon känner sig inombords, baserat på hur jag kände mig tror jag att hon näst intill flög.

Efteråt är jag glad att vi åkte, nästa gång kommer de att förstå ännu mer och ännu mer kunna ta till sig kunskap som de gör om till visdom.

Jag har kommit närmare min dröm genom den här resan.
Vilken är din dröm?

Ha en underbar helg och vecka. Eller enligt text från en sång som spelades ofta ”Tonight is going to be a good night” och det tror jag fullt och fast på.

/Patric