En av de få gånger då människor tillåter sig att få känna en annan känsla än glädje eller ilska.

Smärta är iochförsig en känsla, men ändå en typ av känsla som fler kan förstå och relatera till. Det är ändå oftast en övergående smärta och kan lindras på flera sätt.

När en gammelfarmor går bort är det något annat, hela livet stannar upp en stund och begreppet fokus får en annan innebörd.
Världen blir både mindre och större samtidigt, mindre för att du bara ser alla bilder och minnen som har med gammelfarmor att göra.
Och större för att du får en djupare kontakt med ditt känsloliv, den djupare kontakten är ett värdefullt stöd i livet som ligger framför.

Oavsett hur väl förberedd jag har varit, uppstår ändå en djup saknad. En saknad som bara tid kan bota.

Hur kan jag lära mina barn hur de skall hantera en liknande smärta?

Det är nog helt omöjligt att lära en annan person hur de skall hantera smärtan. Genom att få uppleva den själv kan din förståelse öka, och därigenom kan du bli ett stöd för dina barn.
De kommer att kunna se att du blir ledsen, att du blir mer inåtvänd än tidigare. Att du upplevs som mer disträ, att du kommer att prioritera annorlunda. Att du kommer att vara ledsen när du tror att ingen ser.

Barn här lätt för att acceptera och lära sig om du berättar att du är ledsen för att gammelfarmor har gått bort. Barnen ser att det är ok att vara ledsen, de ser att det är ok att få vara disträ, att behöva vara för sig själv en stund. De kommer med all säkerhet att erbjuda sin omvårdnad och sitt stöd. Låt dem få vara med i processen.
När du tar dig tid att sörja och bearbeta din saknad, lär sig barnen hur de skall göra.
Om du försöker att dölja eller ”sopa under mattan” lär sig barnen att sluta känna efter.

Jag vet att det är tidvis är svårt, vi får sällan träna och har kanske ingen erfarenhet alls.

Det viktigaste är att låta barnen få veta varför du är ledsen.

Det kommer att bli bra. Lita på mig, det kommer att bli bra.

/Patric