Vem uppfostrar vem

Hur du blir förälder i världsklass!

Jubelidiot!

| Inga kommentarer

Sa den unge eleven.

Det här historien hände för så länge sedan att allt är preskriberat, men har satt djupa spår i mitt tänk och mitt agerande. Och jag kom att tänka på den då jag såg en liten elev peka finger åt en annan elev.

Jag såg hur en elev från en annan klass provocerade en av mina elever, den andre eleven har lärt sig exakt hur han skall gå tillväga för att ”reta gallfeber” på min elev. Och han lyckades riktigt bra. Han lyckades reta upp min elev och cirkusen var igång, med jagande och en massa fula ord fram och tillbaka.

Med hjälp av en annan lärare lyckades vi stävja springet för att ögonblick, och lugnet lägrade sig. Skenbart!
När vi reste oss för att förflytta oss till annan del av skolan, såg jag att min elev hade fokus på annat än att bara gå. Jag ställde mig i vägen för att stoppa bråket.
Bad den andra klassen (med den ”retsamma” eleven) att gå i förväg. Och blockerade min elev så han inte kunde hämnas sin oförrätt.

Det gick sådär bra, han hade bara fokus på att ge igen på den andre eleven. Jag höll fast min elev med hjälp av staketet tills alla hade gått. Han gjorde allt han kunde för att ta sig loss, jag bad en annan lärare att stanna kvar för att få hjälp med redogörelsen efteråt. Dvs att någon annan skulle kunna ge en version av hur jag agerat ifall någon skulle ifrågasätta vad jag gjort.
När jag bedömde att vi skulle kunna gå tillbaka, berättade jag att jag skulle hålla honom i handleden. Han var ursinnig för att jag stoppat honom och ville inget annat än att smita ifrån. Ju mer han kämpade, desto mer höll jag i, han slog och sparkade. Vi stannade kvar ett bra tag, jag sa ingenting nytt. Bara att jag kommer att hålla handleden. När han lugnade ner sig fick han möjligheten att gå bredvid, då hade det gått så mycket tid att alla andra var långt borta.
Eftersom han var mest arg på mig, löste vi det så att den andre läraren stannade kvar medan jag gick i förväg. Det var en bra lösning, visade det sig i efterhand.

Jag fick veta dagen efter, via andra lärare, att han varit djupt upptagen med att berätta hur jag behandlat honom,  han hade visat märken på armen och att han aldrig ville träffa mig igen.

I lärarlaget pratade vi om hur vi skulle agera kring eleven, vi kom överens om att jag skulle hålla mig neutral. Då vi visste sen tidigare att han brukar vara långsint, gjorde vi ett antagande att han även nu skulle uppvisa samma beteende.

Dagen efter sa jag godmorgon som jag gör till alla eleverna. Från den här eleven fick jag bara ”det onda ögat”. Jag beslöt mig för att ignorera, och andra lärare gav honom hjälp och stöd. All hans ilska gick ut över mig.
När vi skulle äta beslöt han att stanna utanför matsalen, vi sitter vid samma bord bredvid varandra. Tidigare pratade jag med en annan lärare huruvida vi skulle byta platser i matsalen och men vi kom fram till att behålla våra platser som det var, jag måste erkänna att jag hade en annan tanke och var angelägen om att byta.

Jag går och tar min mat, sätter mig ner och ser att han sitter utanför matsalen. Jag känner att det är någon som söker min uppmärksamhet och  det är så klart den arga eleven.  Han väntar tills att han ser att jag ser honom och pekar sedan finger.
Jag gör inget annat än ler.

Nu gäller det för mig att hålla tankarna i mitt huvud i schack.
Det är oerhört lätt att fall in i ”gamla” mönster och vilja korrigera eller predika om ”ett korrekt” uppträdande osv.
Alltså behöver jag aktivt komma ihåg att allt han gör just nu är det bästa sätt som han känner till för att kunna få ur sig sin frustration. Han kommer till slut in i matsalen och tar sin mat. Sätter sig bredvid och sätter upp fingret mot mig. Jag ignorerar stenhårt samtidigt som jag säger inombords ”han behöver min kärlek och omtanke”. Jag vill fylla min ”aura” med så mycket kärlek jag bara kan för att han skall få ett annat bemötande än att jag skall reagera på hans provocerande finger.
En annan lärare rycker in och påpekar (ger honom uppmärksamhet) att det är ofint att peka finger.
Jag fortsätter att hålla min tanke, dvs fokusera på att han behöver min kärlek och det är inget annat än hans sätt att visa sin åsikt.

I efterhand kan jag erkänna att det var en av de jobbigaste, svåraste stunder i min karriär som pedagog. Att samtidigt som jag kände hans ilska, såg hans provokation, ändå hålla mina tankar i schack.

Dagen därpå stålsatte jag mig för ytterligare hålla mina tankar i schack och vara noga med var jag tänker kring den här eleven. Varje gång som jag såg honom ”skickade” jag kärleksfulla tankar. Dagen tog en oväntad vändning.

Små små signaler om att jag var ok. Vid ett tillfälle när jag tittade åt hans håll använde han tecken språk, och tecknade mitt namn. Jag log stort. Han hade hittat ett annat sätt att berätta sin åsikt. Ett bra sätt att berätta vad han ville utan att behöva prata med munnen.
Han gjorde samma sak vid två andra tillfällen.

Den attityd som jag gav tillbaka till eleven, gav honom en helt ny erfarenhet hur en vuxen kan hantera en elev som uttrycker sin åsikt.
Det in sin tur gav honom möjlighet att bearbeta sin egna beteende och förändra sin inställning.
I efterhand är det mycket enklare att reflektera vad som är rätt eller fel, att säga hur vi skulle ha gjort annorlunda eller något annat.
Nu visade det sig att vi i arbetslaget tagit rätt beslut och fullföljde vår ide om hur vi skulle bemöta denna elev. Vi fick helt enkelt lön för mödan.

Jag kan säga att jag har mycket lättare nuförtiden att acceptera elevers åsikter och kan även enklare hjälpa dem att komma vidare i sina tankar.

Hoppas att du genom detta för en större förståelse för hur elever kan uttrycka sina åsikter och samtidigt inse att det bara är ett sätt att uttrycka sig på. Tittar vi djupare ser vi att de söker stöd och hjälp.

Ha en härlig dag.

/Patric

 

Författare: Patric Brask

Patric är en stolt pappa till två underbara barn och har arbetat med barn och ungdomar i över 25 år. I sin debutbok har Patric samlat upp mycket av den erfarenhet och pedagogik som har har lärt sig och använd under alla år han har arbetat med och uppfostrat barn. Som läsare får du en inblick i Patrics värld och den vardag han lever i och med barnen. Han ger dig tillgång till den pedagogik han själv har byggt upp och använder med framgång i sitt arbete. Boken är skriven på ett målande och levande sätt med inspirerande och konkreta exempel. Genom boken får du som förälder pedagogiska, enkla och fungerande råd och tips om hur du kan behålla ditt lugn och få dina barn att lyssna på dig. Patric håller också kurser om föräldraskap och barnuppfostran.

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.