Musiklärare utan noter!


Jag har ett förhållnings sätt som jag arbetar på, den är frukten av att ha lyssnat på olika föreläsningar och satt denna spridda kunskap samman.

Under en rast, på den skola jag arbetade på, såg jag att barnen skapade massor med musik. Det var nya texter till gamla sånger, eller nya sånger till gamla texter. En del gjorde helt nya låtar, de gjorde nya varianter på klapplekar och det var allmänt trevligt. Jag nämner min observation till en kollega som säger att ”Så här var det inte innan du kom!”.

Jag inser att det måste vara jag som har påverkat dem till detta, men hur har det gått till?

När jag började på den skolan blev jag ombedd att ansvara för musiklektionerna. Jag argumenterade för att slippa eftersom jag har ingen musiklärare utbildning. Rektorn ifråga hävdade bestämt att jag hade bäst kriterium och förutsättningar. Mitt svar blev ”Alltså jag är hårdrockstrummis, jag vet hur jag skapar musik med mina kollegor i bandet. Jag har ingen aning om hur jag skall skapa musik med ettor, tvåor och treor”.
Rektorn tyckte det faktum att jag var ”musiker” var skäl nog för att jag skulle ta det ansvaret.
Jag tänkte i mitt stilla sinne, att de andra måste vara ganska så usla eftersom jag fick uppgiften att skapa musik med dessa skolbarn.

Sagt och gjort, jag hade som ingen erfarenhet av detta och satte därmed igång för att göra mitt bästa.
Ett populärt inslag var när jag tog med mina egna trummor och de fick slå hur hårt de ville. När de såg frågande ut sa jag att ingen av er slår hårdare än jag, och de håller när jag slår. Så se nu till att ni tar chansen och slår ordentligt, alla som spelade var tvingade att ha hörselskydd.

Jag kan sjunga och kan många av våra vanliga låtar, problemet var när vi skulle sjunga en ny sång.
Jag kan INTE läsa noter.

Däremot vet jag en som kan. Min mamma.
Så när vi skulle sjunga en ny låt, lät jag alla eleverna sitta med sångböckerna uppslagna och jag ringde min mamma.
Vi sjöng låten två gånger i telefonluren, sen la jag på ganska så abrupt. Vände mig till eleverna och räknade in dem och började sjunga. Jag var tvungen att börja sjunga med eleverna så länge som jag hade låten i huvudet.
Nu har ju eleverna hört mig sjunga låten två gånger redan, så det var en enkel match att sjunga med dem.

En annan föreläsare berättade att barn ”modellerar” vuxna. Dvs de härmar hur vuxna beter sig i allt.
På samma föreläsning berättas att en undersökning gjordes på elever i första klass. Där hade de ett gott självförtroende och var sugna på att lära sig nya saker, de såg fram emot att lära sig.
I tredje klass gjorde de om samma undersökning på samma elever och trots att de bevisligen kan mer, hade de sämre självförtroende.
Eleverna försöker hela tiden att ”modellera” hur kunskap ser ut, dvs läraren. Men de får ständiga bevis för att de inte kan, vilket leder till sämre självförtroende.

Det här kommer jag ihåg och lägger ihop min iakttagelser med vad jag nu såg på rasten.
Och förstår att dessa elever har sett en vuxen som vet att han inte kan, i det här fallet läsa noter, men har hittat ett sätt att lösa problemet.
Mao har de en annan typ att modellera.
Det jag såg på rasten gav ett så bra resultat att jag ännu inte lärt mig läsa noter. Jag ser att jag har större vinning i att ringa mig mamma istället, för då lär sig mina elever att det är ok att inte kunna. Det är bara att lista ut hur vi skall göra istället och sätta igång.

Jag vet att vi behöver göra mer av samma förhållningsätt som jag snubblade över. Nu när jag har sett vilka underbara resultat som det kan ge har jag aktivt letat efter möjligheter att ge mina elever en ”ny modellering” att modellera.

Hitintills har det gått över förväntan, så jag fortsätter.

Ha en alldeles underbar helg och lycka till att lära dina barn något nytt att lära sig.

/Patric


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.