I torsdags sa jag ”Trevlig helg” till alla mina kolleger, jag skulle var ledig på fredagen för att göra annat. Dvs gå på möten och träffa nya underbara människor.
Jag var sist att gå från jobbet och kände att det var ingen stress, eller att jag behövde skynda mig. Det var ingen hemma som satt och väntade.
Som vanligt kollade jag fönster och dörrar, och lämnade lokalen.
Det som jag nu gjorde fick jag förklaring på först på måndagen.
Jag står utanför skolsals dörren och har låst densamma. Något inom mig vill att jag skall vända om, gå in igen och skriva en hälsning på tavlan.
Jag gör så, tar upp mina nycklar, låser upp dörren och går in till klassrummet.
På tavlan skriver jag ”Idag kommer att bli en fantastisk dag. Patric”
Och lämnar lokalen.
På måndagen kommer jag tillbaka och en kollega lyser upp när hon ser mig.
Hon berättar om vad som hände på fredagen.
Det var planerat att jag skulle vara borta, så det visste hon. En annan kollega skulle ta ut lite av sin kompledighet samma fredag. Men det skulle gå bra enligt planering.
Under natten blev den sista kollegan sjuk och behövde stanna hemma.
Hon var nu ensam med 7 st autism elever.
På morgonen hade hon gått in i sitt klassrum och sett min hälsning och blev glad, det behövdes under ”rådande omständigheter”.
Hon går sen in i nästa klassrum och tar hand om alla eleverna där, för det rummet är större.
Dagen visar sig gå underbart och hon är nöjd med sin insats.
När hon kommer tillbaka på eftermiddagen till ”sitt” klassrum står fortfarande hälsningen kvar, hon känner att den gav stor inverkan på hennes dag och alla elever.
Hennes humör, skratt och glädje var på topp hela dagen. Hon sa att hon på kvällen hade pratat med sin man om denna hälsning och hur den hade på verkat hennes dag.
När hon berättade för mig, förstod jag varför jag hade vänt om för att gå tillbaka och skriva en hälsning.
Nu, i efterhand är jag glad att jag tog mig tid att gå tillbaka.
Skall bli spännande att upptäcka nästa gång som jag gör en spontan grej och det ger glädje i någons liv.
Patric