Ropade en liten tjej på sju år. Sen kom hon hon och bara höll mig om midjan.
Jag sa glatt hennes namn och lät henne hålla om mig.

Jag bestämde mig för länge sen att låta elever få vara i min närhet, att både få ge mig en kram och få ta emot en kram från mig. På en skola såg jag till att alltid skaka hand med eleverna när de kom och sen när de gick hem. Mest för att jag ville vara säker på att de fått en annan typ av kontakt än ett slag eller en knuff. Det blev så populärt att även föräldrarna började sträcka fram sina händer för att säga hej och hej då. Det är ett litet steg jag tog och som lite senare gav mig iden att ge barn lite mer av min närhet.
Min erfarenhet säger att många av våra barn är svältfödda på närhet från en vuxen, och vet helt enkelt inte hur de skall gå tillväga för att få närhet.

Som pedagog tycker jag att det är del av min uppgift att finnas tillgänglig på flera plan för eleverna. Och jag sorterar i hur och var jag lägger min uppmärksamhet. Tex har jag tränat mycket på att hålla mig kort när jag måste korrigera någons beteende, medan jag är mycket mer frikostigt när det gäller att ösa ur mig uppmuntrande kommentarer. Mitt förhållningssätt ger barn möjlighet att bara få vara i min närhet. Att för en liten stund sitta i min famn eller hålla min hand eller stå bredvid. Många vill bara ”fylla på” lite grand, sen är de starka att gå iväg på egna upptåg, och eftersom jag är medveten om detta känner jag mig aldrig dränerad på energi, utan jag delar med mig av mig.
För länge sen lärde jag mig att låta barn få vara ledsna en stund, utan att jag måste prata med dem för att försöka få dem glada så snabbt som möjligt.

Precis så var det i fallet med den lilla flickan. Så fort hon såg mig kom hon, jag förstod att något hade hänt och förstod samtidigt att hon kommer att berätta så snart hon känner sig redo. Jag sätter mig ner och hon sätter sig i min famn. Där sitter hon sen i en timme. Många barn kommer fram för att fråga vad som har hänt, jag svarar att jag har ingen aning, jag vet bara att hon behöver sitta hos mig en stund.
När en timme har gått berättar hon vad som hänt. Under den timmen har jag pratat med massor av andra barn, och bara lät henne vara nära. Jag kommenterade aldrig, utan bara lät henne vara. Hon satt hos mig en stund till.

När hon kände sig redo sprang hon iväg och hon såg ut att vara i harmoni med sig själv. Jag menar att jag gjorde större insats för hennes välmående genom att låta henne vara hos mig en stund än att försöka ”prata igenom” och sen låta henne springa iväg. Har en del kolleger som säger till eleverna när de sitter för nära eller håller för länge, jag har en annan uppfattning. Jag tror att barn/elever har ett behov som de försöker fylla och på det bästa sätt de kan. Mina egna barn vet att de får sitta hos mig en stund och bara vara, och jag är glad att det fortfarande gör så.

Ha en härlig valborg

/Patric