Än en gång har jag fått höra hur två föräldrar har bråkat om hur och vem som skall ha barnen. Det är verkligen tråkigt att höra.
Är det verkligen så svårt att acceptera varandras olikheter.
Jag vill mena att det går att acceptera, men du måste göra det valet och det är ett aktivt val som kan behövas att göras om och om igen.
Precis på samma sätt som många väljer att behålla sina gamla föreställningar och förpesta tillvaron för den andre partner.

Vem är det som tjänar på det?

Vet inte, men jag vet vem som förlorar mest. Det har i alla historier jag hört varit barnen, utan undantag. De är ofta för små för att kunna försvara sig eller ens kunna stå upp för sina rättigheter.
Det skall var upp till föräldrarna att se till deras bästa.

Jag är skild och vet att det är mycket känslosamt, vi har alla våra egna erfarenheter om hur det gick till och vad som var svårast. Under en tid var jag ganska så bitter på barnens mamma, jag tyckte att jag var orättvist behandlad av henne.
Tills den dag då jag satt ner och pratade med henne, och  då verkligen såg hur sliten hon såg ut. Hon kämpade för att försöka få sitt liv att gå ihop, med ny bostad, jobbet (som krävde närhet till Arlanda), pojkvän i andra änden av stan osv.

För att göra en lång historia kort, hon vill att barnen skulle följa med henne dit hon flyttade. Jag såg från ett annat perspektiv, och det var att behålla barnens miljö så konstant som möjligt när allt annat var så kaotisk. Familjerätten tyckte som jag. När utslaget kom, gjorde hon en helomvändning och köpte ett hus intill barnens skola så att de kunde gå till skolan.
Vi hämtade och lämnade barnen via skolan så jag träffade henne aldrig, förrän den gången då det var sommarlov och det fanns ingen annan utväg än att träffas.

När vi just den här gången satt ner och jag såg hur hon såg ut, såg jag att hon var nära att gå in i väggen.
Skulle hon göra det kanske barnen förlorade kontakten med sin mamma och det var ett alldeles för högt pris att betala. Speciellt för dem, eftersom de har små möjligheter att påverka situationen.

Just där och då sa jag att vi måste flytta till samma ställe så att vi kan få det här att fungera.
Oavsett vilka tankar jag har om skilsmässan och hennes beteende, väljer jag att sätta mina egna åsikter åt sidan för att se hur jag kan skapa den bästa möjliga situation för våra barn.

Alltså vill jag påstå att det går, om du väljer att se från ett annat perspektiv. Jag säger ingenting om att det skall var lätt och enkelt. Det är en process som pågår.

Däremot kan jag säga att mina barn har fått en mycket bättre mamma, som är mycket mer närvarande med sina barn. Vill påstå att hon är mer närvarande nu än när vi var gifta. Än så länge har våra barn dragit den stora vinstlotten.

Så nästa gång du hör en tråkig historia, nu vet du att det finns andra sätt.

Ha en härlig sommar.

/Patric