I min bok skriver jag om att skapa ramar så att barnen vet vad som gäller och vad jag kan förvänta mig av dem.
För att underlätta för barnen att förstå, söker jag så långt det är möjligt att de får en chans att träna.

Nu såg jag ett underbart tillfälle att de skulle få träna på att åka pendeltåg.
De skulle få åka till farmor och farfar på egen hand.
De har fått åka förut vid olika tillfällen, men jag har varit med dem stora delar av vägen för att visa dem olika skyltar och annan information.

Jag gjorde upp en plan och meddelade mina föräldrar (farmor och farfar) att barnen skulle komma åkande. Vi gjorde upp att de skulle möta upp vid pendeltågsstationen och jag skulle återkomma med lämplig tid. Dvs jag ringde när de satt på tåget så att mina föräldrar kunde planera sin tid, för att möta upp ordentligt.

Jag tyckte att tillfället var så bra, för att vi hade gott om tid.
Och skulle jag behöva skicka dem på pendeltåget för att jag hade ont om tid, har de nu fått träna på att åka och det gör allt mycket lättare.
Sagt och gjort, barnen var helt på det klara med hur det skulle gå till. Enligt planen.

Jag var noga med att berätta var de skulle kliva av, och att ”i tågets färdriktning skall ni gå bakåt, upp för trappen och sen ta vänster. Där står farfar”.

Barnen kom på rätt tåg, jag slog en signal till mina föräldrar och allt var enligt plan.

Senare på kvällen när jag mötte barnen berättade de att de varit med om ett litet äventyr.
Det visade sig att de gjorde precis som jag sagt. Problemet var att jag glömt vad stationen hette på riktigt. Jag hade bara nämt vad centrumet heter och antagit att stationen hade samma namn.
Farmor hade fått en känsla av att de måste ha åkt för långt, det tog alldeles för lång tid innan de dök upp och ringde.

De hade fått ett telefonsamtal från farmor som undrade var de var, mina barn berättade.
Det visade sig att de hade åkt för långt, men tur i oturen hade en lite äldre flicka hört samtalet och erbjöd sig att lotsa dem på rätt väg.
Så med hjälp av den äldre flickan kom de på rätt tåg och kunde åka tillbaka.

Som tur var fanns det massor med tid för den här resan, så ingen blev arg eller stressad (för att försöka hålla en bestämd tid). Utan barnen  behövde bara kliva av, för att sen kliva på andra tåget tillbaka och komma till rätt station.

Nu är mina barn helt säkra på vad stationen heter och tyckte det var en smula roligt att det kunde berätta för mig om deras äventyr.

Jag själv är mycket nöjd över hur allting löstes på bästa sätt.
Om jag nu behöver skicka mina barn på pendeltåget själva, vet jag att det kommer fungar utmärkt.

Lycka till att ta dina tillfällen i akt att träna på.

Patric