Plötsligt kommer min dotter på att det är måndag och hennes sinnesstämning ändras från att ha varit bekymmerslös till superstressad och nervös.
Hon har kommit på att det är konsertdag, och hon har inte övat som hon hade planerat. Hon hade varit sjuk och hennes lärare hade varit sjuk.
Här sattes jag på ett smärre prov. Eftersom jag är trumslagare och har spelat på stora scener tillsammans med mitt band, vet jag hur skön känslan är EFTERÅT.
Nu kände jag att jag ville hjälpa henne få samma känsla utan att hon för den skulle blir utom sig av nervositet och att pressen blir för stor.
Hon har börjat våndas över konserten, är beredd att gå till skolan och hoppa över spelningen. För mig är det ett gott tecken, hon är ”bara” rädd för det som hon är mest ovan vid. Dvs att spela inför publik orepeterad.
Jag vill hitta en metafor som hjälper henne att förstå känslan före och känslan efter. Min hjärna kastar fram en som i efterhand kanske kan modifieras, dock använde jag metaforen och resultatet kom oväntat.
Jag frågade hur känns det när du är som mest bajsnödig?
Hon svarar, ”Det är svårt att tänka på annat och det gör sig påmint hela tiden.”
Precis, jag fortsatte, och hur känns det när du har fått tillfälle att ”lätta på trycket?”
”Då känns det underbart och jag kan börja tänka igen och fokusera på annat.”
Jag berömde henne för hennes insikt och kunde nu se en viss lättnad i hennes inställning.
Jag fortsatte min uppmuntran genom att säga, hur sund hennes reaktion var, just därför att den talade om för henne att hon är inställd på att göra det bästa hon kan och nu kände hon sig oförberedd.
Vi gick igenom konsert schemat och kunde se att det fanns tid för extra repetition om hon behövde.
Hon beslöt att gå, på ett villkor att jag följde med henne in till teatern där du skulle spela.
Javisst svarade jag glatt och skickade iväg ett SMS, som berättade för mina kolleger att jag blir något sen idag. De stöttade mitt beslut när jag berättade varför jag var sen.
När jag har släppt av henne börjar jag bli lite tveksam, gjorde jag rätt, är det så här som jag skulle vilja ha fått stöd, vad kommer nu att hända, osv.
Jag slapp tänka på allt detta, mitt jobb tog över och där behöver jag vara närvarande för att det skall fungera. Jag visste att konserten började kl 10.20.
Kl 11.25 fick jag ett SMS från min dotter, jag öppnade något nervös, hon skrev ”Tack pappa för att du sa åt mig att gå hit, allt gick jättebra och det känns så bra. Ha en bra dag!”.
Det kändes som jag vunnit en vinstlott, hon fick uppleva den känslan som jag planterade i henne att hon skulle göra.
Mao skulle jag kunna säga att jag gav henne ett filter att titta igenom. Ett filter som hjälpte henne att leta efter hur bra spelningen skulle gå, och hon lyckades.
Och en bra dag hade jag, hela dagen.
Gör nu allt ni alla kan för stötta era barn nå sina höjdpunkter i sina liv, det vinner vi alla på.
Patric