Jag står i mitt klassrum och hör att det är en massa buller i hallen, höga upprörda röster och skrik.
Självklart går jag dit för att se hur jag kan hjälpa till.

När jag kommer dit är det en spricka i glaset som sitter i dörren och elevernas ansikten ser förvirrade ut.

Min självklara fråga är ”Hur gick det här till?”

En elev ser på mig och säger att det var en liten pojke i tvåan som sparkade på dörren.
Jag: ”Vet du hur det kommer sig att han sparkade?”
Elev: ”Ja han ville ut!”
Jag: ”Vad hindrade honom att komma ut?”
Elev: ”Dörren var stängd.”
Jag: ”På vilket sätt var dörren stängd?”
Elev: ”Jag höll i den.”
Jag: ”Och sen…”
Elev: ”Då sparkade han på dörren.”
Jag: ”Så att glaset gick sönder?”
Elev: ”Ja.”
Jag: ”Då är ju du med ansvarig för att glaset gick sönder!”
Elev: ”Nej, han hade ju inte behövt sparka på glaset!”
Jag: ”Om dörren varit öppen hade aldrig behovet funnits och han kunde gå rakt ut.”
Elev: ”Det var hans fel att glaset gick sönder, jag höll bara i dörren!”

Det här är en ganska vanlig meningsutväxling i skolan, eleverna har svårt att se sin egna  del i händelser. De är så lätt att hitta en ursäkt eller förklaring till att de själva är helt utan ansvar, det är förvånande enligt min mening att det är andra som har allt ansvar hela tiden.
Mycket av min tid går åt till att lösa liknande konflikter, det känns som att eleverna har för lite känslomässig stimulans och därmed söker upp situationer som den här.
Jag vill ha mer stöd från föräldrar, att prata om beteende hemma, hur ansvar fördelas, hur en bra kompis beter sig osv.
Misstänker nämligen att den traditionella formen av att spendera tid tillsammans har minskat så mycket att föräldrar riskerar att tappa kontakten med sina barn.

Prata mer med dina barn, om allt och inget.

/Patric