Vem uppfostrar vem

Hur du blir förälder i världsklass!

Vuxna är jobbiga, barn är lätta!

| Inga kommentarer

Jag hade jobbat i mer än en halvtimme på att få den dator jag arbetade med att kunna koppla upp sig mot den skrivare som står i arbetsrummet. Istället för att behöva springa uppför en trappa och gå till nästa våning, iof inga större problem, dock tar det ca 5 minuter varje gång. Och det är för mycket när jag då är tvungen att lämna mina elever för sig själva. De är autistiska, de allra flesta gånger går det utan problem. Det svåra är att påförhand räkna ut när det blir kaos och de blir helt förvirrade.

Nåväl, jag hade kommit så långt att jag pratat med IT-enheten och de hade gett klartecken till att de kunde ”göra om” den elev dator som jag använde till en lärar dator. I korthet betyder det att datorn har tillgång till alla skrivare. Det enda som saknades var ett godkännande av en rektor eller biträdande.

Jag går för att leta upp en av de tre personer som kan ge godkännande.
Den första jag träffar på är en av de nya biträdande rektorer och frågar då självklart henne. Jag lägger fram mitt problem och hur lösningen kan se ut.

Till saken hör att skolan har haft svårt att hitta personal till just den här klassen. Jag blev uppringd på en söndag kväll och tillfrågad om jag kunde vikariera tills de fann en ordinarie, jag hade alltså varit här i den här klassen i en vecka. Då det är svårt att hitta passande lärare, hade jag blivit tillfrågad att vikariera under hela september. Jag har bett att få tänka över och lämna svar på torsdag. Den här historien utspelar sig på en onsdag.

Tillbaka till historien.

Hon tittar på mig och säger ”Njaa, det tror jag inte. Du skulle lämna svar först på torsdag!”

Jag i min tur tittar lugnt på henne och säger ”Då säger jag Nej! Det här vill jag inte ha!” Sen vänder jag mig om och går.

I samma soffgrupp sitter tre av mina andra kolleger, som jag arbetat med under flera år, och det blir absolut tyst i samma ögonblick som jag går.

Jag hör att biträdande rektor säger något, men inte vad och fortsätter att gå. När jag nästan är framme vid trappen hinner hon ifatt och säger att vi måste prata om det här.
Det tycker inte jag, du har fått mitt svar. Och jag är nöjd med att säga nej och gå vidare.

Hon vill nu släta över med att säga att det var ett skämt, och det är här som jag tycker vuxna är jobbiga.
Jag vill vara professionell och göra det bästa jobb jag kan. Jag förväntar mig att bli behandlad som en professionell av mina chefer.
Dessutom vet jag att det finns massor med arbete för mig, då jag är riktigt bra på det jag gör. Och behöver alltså inte försöka lista ut om det var ett skämt eller inte.

Jag kan se att det är lite panik i hennes ögon där hon står framför mig och vill göra allt för att det skall ordna upp sig. En annan anledning till att jag reagerade så här, är att jag har fått liknande kommentarer tidigare från samma person. När jag fick den här kommentaren inser jag att, så här kommer det att fortsätta om jag inte gör något.

Jag gick alltså inte iväg arg eller irriterad, utan nästan lättad. Det är tack vare mitt arbete med mina autistiska elever som jag kunde just det, eftersom mycket i mitt arbete ligger i att just kunna svara på de mest underliga kommentarer utan att bli känslomässigt engagerade. Både för att mina elever behöver stöd i att få ett svar och kunna sortera i informationen och dels för att mina elever ofta har svårt att förstå känslomässiga utbrott.

För att försäkra mig om att det inte blev något konstigt, besökte jag en av mina kolleger som satt i samma soffgrupp och bad om återkoppling. Jag satt i hennes klassrum och innan jag hann öppna munnen, klappar hon händerna och säger ”F-n va bra! Du är helt toppen, såna där kommentarer får man bara inte ge till folk. Helt underbart att du sa ifrån!”

Det skall nu bli intressant att se hur fortsättningen blir, min gissning är att jag kommer att slippa ”konstiga” kommentarer från den här biträdande rektorn.

När sånt här händer är jag glad att jag arbetar med autistiska elever. De är lätta att förstå i jämförelse.

/Patric

Författare: Patric Brask

Patric är en stolt pappa till två underbara barn och har arbetat med barn och ungdomar i över 25 år. I sin debutbok har Patric samlat upp mycket av den erfarenhet och pedagogik som har har lärt sig och använd under alla år han har arbetat med och uppfostrat barn. Som läsare får du en inblick i Patrics värld och den vardag han lever i och med barnen. Han ger dig tillgång till den pedagogik han själv har byggt upp och använder med framgång i sitt arbete. Boken är skriven på ett målande och levande sätt med inspirerande och konkreta exempel. Genom boken får du som förälder pedagogiska, enkla och fungerande råd och tips om hur du kan behålla ditt lugn och få dina barn att lyssna på dig. Patric håller också kurser om föräldraskap och barnuppfostran.

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.