Dagen hade varit en helt vanlig dag, det hade inte hänt något speciellt som skulle nämnvärt påverka mitt humör.

Jag hade skjutsat mitt äldsta barn till sin aktivitet, spelar fiol i kammarorkestern, maten var klar och jag skulle sätta mig ner med mitt yngsta barn för att äta.
Han undrade om det var OK att ta julmust även fast att det var en tisdag. Vanligtvis är läskdrycker vikta för helgen, men idag beslöt jag mig för ett undantag.

Han har hjälpt till att duka bordet och allt är redo.
Vi sätter oss ner och han börjar hälla upp sin dryck.

Jag ser från mitt håll hur skummet stiger och stiger med hög hastighet. Jag börjar se framför mig hur det stiger över glaskanten och hur det svämmar över, det kommer julmust över bordet och det måste torkas upp eller det blir kladdigt.
Min son sitter på andra sidan bordet med ögon stora som tefat och tittar fascinerat på händelse utvecklingen.

Skummet fortsätter att stiga, tills det plötsligt stannar av, utan att rinna över.

Min son spricker upp i ett fantastiskt leende och han utbrister: YTSPÄNNING!.

Jag ser hans glädje och glömmer genast bort de bilder som jag hade skapat i mitt huvud. Hans bild var mycket roligare, dessutom mycket mer intressant.
Hans kommentar gjorde mig riktigt glad. Och min, från början, helt vanliga dag slutade i glädje.
Jag är glad och tacksam för möjligheten att få se hur mitt barn tänker, att han också uttryckte sina tankar hjälpte till.

Som en vis man sa, ”Det finns alltid två sidor på samma historia!”.

Jag såg båda och valde den bästa.

/Patric