Jag arbetar i skolan för att det är så roligt att ha kontakt med all den vilja, omtanke, energi och möjligheter som barn så naturligt är del av.
I min förra blogg skrev jag om att Navajo indianernas sätt, prata sen lyssna.
Gav mig samma uppmaning, dvs att prata först och sen lyssna.
När jag står vid grinden, står där för att se till att rätt elev kommer till rätt ställe, då en liten pojke passerar.
Nu var det ett bra tag sedan som jag var i hans klass, han är en underbar liten etta.
Glatt ropar han mitt namn, ”Hej Patric!”.
Jag säger självklart hej tillbaka medan jag rotar i mitt minne efter hans namn, det var enkelt att komma ihåg den här pojken. Han var/är så härligt positiv i hela sin inställning.
När han kommer närmare frågar jag om han skall gå hem nu, han svarar att det skall han göra och sen berättar han en hel historia.
Jag håller mig tyst och bara lyssnar, så här låt det.
”Jag ska få gå hem, men inte hela vägen för jag är lite förkyld. Så mamma har lovat att hon skall möta mig på vägen, med det är inte för att jag är förkyld utan för att jag har på prov att få gå hem. Om jag klarar att göra mina sysslor hemma ordentligt kommer jag att få en egen nyckel. Måste bädda sängen, hålla reda på mina saker, hjälpa till med frukost….pojken har nu passerat mig men fortsätter att prata med ryggen mot mig, ibland vänder han sig om.
Jag hör hur stolt han.
Jag hör att han berättar vilka andra sysslor som han har, han är så upptagen med att berätta. Jag står där och hör hur hans röst blir svårare och svårare att höra, men jag vill inte avbryta honom. Har nu chansen att prova Navajo indianernas sätt att lyssna.
När han har passerat med gott och väl 10 meter, vänder han sig om och glatt ropar ”Trevlig helg!”.
Jag svarar trevlig helg tillbaka, och en känsla av stolthet infinner sig, det var inget som jag hade förväntat mig. När jag inom mig själv fortsätter att utforska vad känslan kommer från, visar det sig att jag är stolt över att barnet visar sån glädje över att få en chans att nå ett så tydligt mål. Det här är ett barn som har fått stöd av sina föräldrar att nå ett mål.
När vi ger våra barn möjligheten att nå olika mål ger vi dem en nyckel till att skapa sig sin egen värld. Precis som den här pojken är stolt över att ha fått ett mål och sen en uppgift som ger honom möjlighet att nå sitt mål.
Och genom att han lyckas utföra den får han tillgång till frihet.
Det är på många sätt som vi kan hjälpa våra barn att nå sina mål eller att skapa sig en bild av ett mål. Om målet är stort eller litet spelar mindre roll, det viktiga är att lära ut tankar kring hur ett mål skapas och sen uppmuntra dem att nå målet.
För ett liten pojke på 7 år kan det upplevas som ett stort mål att ”jobba sig” till en egen nyckel.
Jag säger grattis till honom och hans föräldrar som tar sig tid att stödja honom.
Ge barnen chansen att få ett mål att arbeta mot.
Lycka till.
Patric
4 svar till “Målmedvetna barn”
Hei Patric!
Jeg kjenner meg igjen i ditt eksempel. Først prate og siden lytte. Fint hvis det er indianerenes måte å møte andre på. Å si hei, er en invitasjon. Hvis det ikke betyr annet enn en høflig frase, vil barna lett gjennomskue det. Men når de vet at du hører på vil de fortsette å fortelle, selv i et travelt øyeblikk i bare forbifarten. Fint at det finnes mennesker som tar seg tid. Har opplevd mye av det motsatte dessverre.
Men hvis man vil bli en god lærer, er det akkurat det som behøves. Ta seg tid, greie å stoppe opp og fange de små minuttene. ”Man lærer så lenge man har elever.” Sies det. Men det betyr ikke at den læreren som har mange elever er klokere enn de som har få, eller at de er unge eller gamle.” Å drive pedagogikk” er å greie å følge eleven mot kunnskap. Foreldre, besteforeldre, lærere eller andre forbilder er” pedagoger”I begrepets videste forståelse. Men det er en forskjell å være lærer for en hel klasse elever. Pedagogisk arbeid med mennesker i en gruppe er krevende og trengs bl.annet kunnskap om metodikk, psykologi, faglig forståelse og evne til å lære bort.
Men pedagogen er personen, den glødende, intresserte, tolmodige. Det må skinne igjennom. Du viser tillitt til eleven å viser respekt når du vil høre og de har tillitt til deg for de vil fortelle. Fint å lese dine fortellinger. Det gleder meg å høre om slike historier, barn som er på vei til å utvide sin horisont, få større frihet og ansvar. Det er forskjell på de barna som aldri får oppleve dette. De må ta sin vilje. Røve den til seg, men det de lengter etter er annerkjennelse. Jeg ser at du greier å gå hjem på egenhånd nå, her er ”nøkkelen ”til døra. Nøkkelen til større frihet, men også ansvar. Det går hånd i hånd.
Jeg har arbeidet som aktivitør med tunge rusmissbrukere. Mange var over 30 år, men inni seg var de en trassig 3 åring. De hadde tatt for seg av det livet hadde hatt å tilby, men de hadde ikke fått ansvar. De hadde ikke fått viljen sin. De hadde ikke fått tillit og annerkjennelse. ”Den som tar viljen sin får den kanskje aldri.” Det kan være for sent. Mitt motto er at det er aldri for sent hvis det går an å ta ansvaret tilbake. F.eks: ”Beklager, jeg lot deg ikke få prøve selv. Du skal få din vilje nå.” ” Eller jeg ga deg kanskje for mye ansvar. Beklager jeg tar det tilbake, det var mitt ansvar å sørge for å lage mat til deg. ”
Ditt eksempel rører noe ved dette viktige utviklingstrinnet. Grunnmuren i byggverket, selvfølelse og selvtillitt.
Med vennlig hilsen
Jens Erik Bergh
Hej Jens Erik,
Tack.
Jag blir alldeles tårögd när jag läser ditt svar. Både för att jag kan läsa att det finns fler än jag som verkligen tar sig tid att lyssna och för att det du skriver får mig att förstå, hur mycket vi kan uppmuntra genom att visa att vi bryr oss.
Jag håller helt med dig när du skriver ”Man lär så länge man har elever”, jag får mig många skratt, dagligen.
Jag har arbetat som lärare ända upp till årskurs nio, och där är de stora på utsidan men små på insidan. Det är påfrestande att inse hur skol miljön har missat att lära alla dessa elever hur de skapar en god självbild.
Jag har en teori kring varför det blir så och det har i stor utsträckning påverkat mitt sätt att bemöta mina elever (och vuxna).
Min teori utvecklades när jag fått ett nytt jobb på en ny skola, kunde alltså se saker med nya ögon.
På en rast såg jag hur mycket musik alla elever skapade, det var nya texter till gamla låtar, eller ny musik till gamla texter, eller både ny text och musik, eller de hittade på nya klapplekar. Jag nämnde till min kollega att det var underbart med så mycket musik på den här skolan.
Hon vänder sig mot mig och säger ”Så här var det inte innan du kom!”.
I samma ögonblick kommer jag ihåg en föreläsning jag varit på. Där nämnde föreläsaren att barn ”modellerar” vuxna, dvs de härmar.
Då insåg jag varför elever har bättre självförtroende i klass ett än i klass tre, när de bevisligen kan mer än i ettan. Det enda de ser är hur kunskap ser ut, dvs läraren. De försöker hela tiden härma hur kunskap ser ut, och får bevis efter bevis att de inte kan.
Min teori utvecklades mer.
Alltså när jag började på den här skolan, blev jag erbjuden att blir musiklärare. Jag ville avböja eftersom jag inte hade någon formel behörighet på det området. Rektorn hävdade bestämt att jag var bäst lämpad av alla pedagoger.
Jag sa till henne, ”Jag vet hur jag gör musik med mina vänner i bandet, och jag vet hur det går till att åka på turné. Jag kan heller inte läsa noter (noter för trumslagare ser annorlunda ut).
Ändå vill hon att jag tar den tjänsten.
Det var en av de mest stressande lektioner jag någonsin haft, i efterhand de allra mest givande.
För att lösa mitt problem med att läsa noter, lät jag alla elever sitta med sina böcker uppslagna, sen ringde jag till min mamma (som sjunger i kör och kan läsa noter). Med mamma på i luren sjöng vi den låt jag skulle sjunga med eleverna två gånger. Sen la jag på, vände mig till eleverna och räknade in dem. Allt medan jag hade sången i huvudet.
Det funkade utmärkt.
Det jag såg på rasten var hur eleverna hade fått en ny rollmodel i skolan.
De kunde se hur en lärare veta att han inte kan, och ändå lösa sitt problem.
Det var/är otroligt givande att kunna visa elever hur.
Jag ser att jag har ett uppslag till en ny blogg, tror att jag skriver om det här nästa gång.
Ha en underbar dag .
/Patric
Hei igjen Patric!
Takk for tilbakemelding og flott historie!
Jeg kan virkelig se for meg din musikk leksjon, og det er virkelig noe bra over den måten du løste den på. Jeg har hørt en tilsvarende historie fortalt av en norsk professor i pedagogikk. Hvis jeg ikke husker feil er hans navn, Kvebek.
Han hadde blitt spurt om å vikarere for en norsklærer noen dager i tredje klasse. Han hadde motvillig tatt på seg oppgaven, for han var ikke spesielt god i norsk gramatikk. Spesielt var han litt usikker på hvordan han skulle forklare forskjellen på Å og OG.
Det var imidlertid dette som sto på timeplanen den første dagen.
På samme måte som du beskriver i å finne løsninger der og da, fant han sin metode. Men den pedagogiske forståelsen og verdien av den, så han først i etterkant.
Han skrev noen ord med store bokstaver på tavlen, rettet seg til sine elever og spurte: ”Nå må dere hjelpe meg. Hvordan skal vi greie å løse denne oppgaven, hvor skal det være Å og hvor skal det være OG? ”
Han ventet på svar, og det tok kanskje så lang tid som det var nødvendig……
Etter en stund kunne han med god hjelp av ivrige elever tilføye Å og OG mellom de andre tidligere valgte ordene. Men hvordan skal vi kunne forstå hvorfor det er slik?
En elev ville gjerne fortelle noe. Hans far arbeidet som lokomotivfører på jernbanen og gutten hadde vært med på jobb og sett hvordan vognene ble koblet sammen.
”Togvognene har en G i ene enden og en O i den andre. Når vognene settes sammmen slik som ordene som skal kobles til hverandre, blir det OG.” Sa gutten.
”Den dagen lærte jeg forskjellen på Å og OG,” sa Kvebek. ”Og det var gutten i denne klassen som lærte meg en huskeregel på dette.”
Slik jeg ser det er det et meget godt eksempel på god pedagogikk. Veien ble til i mens han beveget seg inn i klassen. Han skapte god kontakt og viste med sin holdning at han trengte elevenes hjelp. Han var ikke spesialisten, men den modige og lærevillige som tok en ny utfordring. Han var pedagogen som fulgte eleven til filosofen. I dette tilfellet, gutten med praktiske erfaringer.
Ja jeg håper du skriver om dine erfaringer, og jeg leser dem med glede. Jeg heier på gode pedagoger, og du er nok en av dem kan det se ut som. Det er også en pedagog sitt behov å ha noen som kan være med på den noen ganger vanskelige veien som blir til når man går. Å dele gleder, finne ”tegningen”/modellen som kan være en ledestjerne og sist men ikke minst reflektere sammen med noen som vil se det som bor av ressurser i oss mennesker. Bli bedre til å se, utvikle seg som lærer og bli et mer kompetent medmenneske.
Vennlig hilsen.
Jens Erik
Hej Jens Erik,
Tack för din historia, den är helt underbar. Jag har flera liknande tillfällen då jag frågat elever om hjälp. Ett sånt tillfälle var när jag stod framför en klass tre.
Jag höll på att förklara olika sätt att addera hundratal. Allt verkade gå hur bra som helst tills jag frågade om alla förstod. Numera förstår jag att mitt bemötande mot eleverna hjälper dem förstå att jag är där för att hjälpa dem förstår. Då var det en flicka som räckte upp handen och bad om mer förklaring.
Jag förklarade igen (på ett mycket bra sätt tycker jag) och frågade om hon förstod, hon sa ”Nej!”.
Jag förklarade på ett annat sätt, hon förstod fortfarande inte. Jag försökte på ett annat sätt, fortfarande. Jag försökte på alla de sätt jag kunde komma på, hon förstod inte. Hon fick allt mitt stöd för att hon vågade säga nej så länge som hon inte förstod.
Till slut inser jag att jag kan inte få henne att förstå, så jag frågar om det är en elev som har förstått vad jag menar. En pojke räcker upp handen och jag frågar om han vill komma upp till tavlan och förklara. Det har han inga problem med.
Dessutom gör han det mycket bra, jag hör nämligen att han säger på samma sätt som jag tidigare har gjort. Med den stora skillnaden att nu förstår flickan.
Hon är glad för att hon förstod, pojken är glad för att han fick stå vid tavlan. Jag tror att jag är mest nöjd över att kunna se förbi mitt ego och låta en elev få förklara. Mitt mål var att få henne att förstå, behövde inte vara just jag som förklarade.
Det var den dagens stora vinst.
Ha en underbar dag.
/Patric