Vem uppfostrar vem

Hur du blir förälder i världsklass!

Respekt i klassrummet, vem börjar?

| 2 kommentarer

Jag har en ledig dag och vill följa med min son till hans klass för att se hur han har det på dagarna.

Jag blev förvånad!

I det klassrum jag arbetar är vi två personer och har full sjå att hålla ordningen, dvs att stötta elever  att vara på rätt ställe och ha rätt saker framme få sin bänk.
Att lära dem prata med låg röst, med sin bänkkamrat, att räcka upp handen när de vill ställa en fråga, att uppmuntra dem att be om lov om de behöver lämna klassrummet.
Ibland är det någon som glömmer och jag får påminna.

De här eleverna går i fyran.

Hörselskydd

Jag har lärt mig att det kan bli högljutt i klassrummen, så jag har hörselskydd i min ficka, för dessa tillfällen.
Denna dagen lämnade jag dem hemma, det var ett misstag! Fast det kunde jag inte veta då.
Jag har bestämt mig för att bara iaktta och sitta i bakgrunden.
Wow, det visade sig vara mycket svårare än jag kunde föreställa mig.

Jag får lite förvarning av min son hur det brukar vara. Han säger att brukar vara ganska högljutt och frågar om jag har mina hörselskydd med mig, jag blir lite förvånad över frågan, och svarar att de har jag lämnat hemma idag.
Han tittar på mig med sned mun, såsom människor ser ut när de tycker att du tagit fel beslut, men sa inget.

Jag blir varm hälsad av läraren som tycker att det är roligt att föräldrar kommer och hälsar på. Tar en stol och sätter mig längst bak i rummet.
Sen börjar cirkusen.

Alla ombeds att lägga undan telefoner och öppna upp sina böcker på sidan X. Läraren får upprepa sig med hög röst, nära skrikläge för kunna överrösta sorlet som är rummet.
Efter ca 5 minuter har läraren fått kontroll över rummet, iallafall över flertalet. Det sitter fortfarande några och pillar på sina telefoner och diskuterar innehållet.
Jag sitter lugnt utan att säga något.
Läraren ger instruktioner, bord och stolar ska flyttas runt för de ska jobba med mikroskåp idag.
Läraren är mycket noga och går omkring i klassrummet för att tydligt visa.

Sen får eleverna sätta igång.

När allt är redo och eleverna sitter vid sina bord, är det några bord som står på fel ställe. Kan säga att jag är INTE förvånad över vilka bord som står på fel ställe.
Det var vid samma bord som telefonaktiviteten var som högst.

Läraren upprepar sina instruktioner och borden hamnar på rätt ställe.
Jag frågar om jag får hjälpa till, jag får en lätt uppgift.

Det är en labbuppgift, dvs de ska lära sig använda mikroskåpen i första hand. Det fungerar olika bra i olika grupper. I de grupper där samarbete fungerar sämst är flest  telefoner uppe!
Jag börjar få svårt att bara se på.

Helt utan synbar anledning går två elever ut från klassrummet, en annan går till hallen för att se var de tog vägen. De två som gick kommer strax tillbaka, fnittrandes. De är helt uppslukna i vad som hände när de gick uti hallen och introducerar sina kompisar för detta. Jag märker att deras fokus ligger på helt andra saker än mikroskåpen.
Läraren frågar hur det går.
Gruppen med elever som gick ut i hallen, säger att de inte får mikroskåpet att funka, att det är något fel.
Läraren kommer för att hjälpa dem.

Lektionen är slut och de ska plocka undan, det går snabbt och rummet  blir återställt och iordning. Några elever plockar ihop sina  grejer och går. Läraren ber dem komma tillbaka. De agerar förvånade och säger att ”du sa ju att vi skulle plocka undan?”
Jag tänker att det finns visst tolkningsmöjligheter här. Det är mer än 5 minuter kvar av lektionen.

Läraren ger nu instruktioner kring en annan lektion som de kommer att ha senare under dagen. Bla att de ska ha ett test, det är viktigt att ha med sig penna och sudd.

Dagen fortsätter på samma sätt. Alla lektioner börjar med försenade elever, de mest försenade kommer 10 minuter efter lektionsstart, utan att be om ursäkt, bara glider in och sätter sig på sin plats.
Saker händer på lunchrasten som tas med in i klassrummet, involverade elever sätter sig i ett hörn av klassrummet och pratar om händelsen tills de känner sig nöjda, sen återgår de till sina platser, mer än halva lektionen har passerat.
Elever pratar så mycket att lärare ber på skarpen att vara  tyst, flyttar om elever för att de ska bli bättre, eleven fortsätter att prata med nya bänkkamrater.
Jag ser elever som pratar i telefon innan lektionsstart och väntar utanför klassrum för att avsluta samtalet, sen går de in, försenade….ingen ursäkt, ingenting, de bara sätter sig ner….som om det är fullt normalt beteende.

Jag blir sårad o mina kollegers vägnar.

Dels för att de inte för göra sitt jobb ordentligt, och dels för att de måste göra någon annans jobb först.

Jag menar så här, vilken vuxen skulle acceptera att göra en annan persons arbete innan de  själva kan göra sitt egna jobb som de är utbildade till att göra?

Det måste lärare göra varje dag. När jag sitter i bakgrunden ser jag hur mycket tid som lärare spenderar på, min tolkning, ren fostran.
Min uppskattning är att mellan 20-25% av deras tid går åt till att fostra eleverna.

20-25%!

Det ger mellan 10-15 minuter varje lektion, det ger i snitt 40-60 minuter per dag (baserat på fyra lektioner/dag), som försvinner till att göra någon annans arbete.

Och vad är detta arbete?

Det är föräldrarnas arbete, det är föräldrarna som ska fostra sina barn. Lärarna ska utbilda barnen, ge dem kunskap, lära barnen hur de söker information, hur de ska vara källkritiska, hur de går tillväga för att sortera bland olika åsikter osv.
Men det är föräldrarna som har ansvaret för barnets fostran.
För att ytterligare förstärka min åsikt vill jag citera Lgr 11 (läroplan grundskolan 11, finns på ”skolverket.se”)

”Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling.”

Där står tydligt skolans del i barnets fostran.

OM lärarna måste göra föräldrarnas jobb, kommer det ta värdefull tid från att undervisa barnen, det som lärare är bäst på.
Föräldrarna MÅSTE göra sitt jobb först. Sen kan lärarna göra sitt jobb.

Tex om läraren har påmint elever om att ni kommer att få ett test i eftermiddag, det är därför extra viktigt att ha med sig penna och sudd(fast jag undrar varför det måste vara extra viktig, det  borde var självklart att alltid ha med sig rätta ”verktyg” på jobbet!), och det ändå är en elev som räcker upp handen och säger ”jag har ingen penna!”.

Jag blir alldeles stum.

Under samma lektion knackar det på klassrumsdörren, läraren ber mig om hjälp och jag går för att öppna. Där utanför står det några killar, jag säger ”hej, hur kan jag hjälpa till?”. En svarar att han ska in i klassrummet, jag säger ”du går inte i den här klassen, så vad ska du göra?”, svaret är att han ska räkna matte. Jag säger ”men du går inte i den här klassen, så vad ska du göra här?”, han svarar att han ska räkna matte. Jag säger ”men du går inte i den här klassen, så vad ska du göra här?”, han säger att han ska räkna matte. Jag blir tyst…inte av häpnad utan av en respektlösa attityden.
Han trodde kanske att jag var vikarie eller nått, och då går det att köra en ”vals” och lura dem. Det gick inte den här gången.
Till slut säger han att han skojade!!!!

Hade jag inte tagit denna dörrknackning, hade lärare fått reda ut detta, vilket säkert gått fortare, men ändå tagit tid från lektion.

Läraren har nu ordnat med lite godis åt eleverna, de tar för sig och det finns så att det räcker till en omgång till. Tacken läraren får är, att några elever kastar godispapper tvärs över hela rummet, och sen sitter och skrattar åt deras tilltag.

Jag sa ingenting till dem om detta…jag berättade för deras föräldrar istället, eftersom jag vet vilka de är.

Min sammanfattning är, jag förstår varför resultaten i skolan går ner, jag förstår var all tid tar vägen, jag förstår varför lärare skriker om mer stöd, jag förstår varför regering lockar med högre löner, jag förstår också varför lärare är så eftertraktade bland företag, jag förstår också varför många lärare blir utbrända och lämnar sitt (kall)yrke.

Och jag var i klassen en dag…

Vilka frågor tänker du ställa till din barn IDAG?
Vad tänker du prata med ditt barn om IDAG?
Hur kan du påverka ditt barn IDAG?
Hur kan du stötta ditt barns klass IDAG?
Vad kan du göra för att förbättra ditt barns arbetsplats IDAG?

Hur kan du stötta ditt barns lärare IDAG?

/Patric

ps mitt barn skötte sig exemplarisk, såklart.
Och så är det, om du besöker ditt barns klassrum kommer ditt barn att uppföra sig ordentlig, för att du är där.
Det jag tipsar dig att göra är att se hur de ANDRA barnen beter sig, de kommer nämligen att strunta i att du är där och vara sina vanliga (stökiga?) jag. Det är då som dina ögon öppnas för hur det är i klassen, eller iallafall ge en fingervisning om läget.

Författare: Patric Brask

Patric är en stolt pappa till två underbara barn och har arbetat med barn och ungdomar i över 25 år. I sin debutbok har Patric samlat upp mycket av den erfarenhet och pedagogik som har har lärt sig och använd under alla år han har arbetat med och uppfostrat barn. Som läsare får du en inblick i Patrics värld och den vardag han lever i och med barnen. Han ger dig tillgång till den pedagogik han själv har byggt upp och använder med framgång i sitt arbete. Boken är skriven på ett målande och levande sätt med inspirerande och konkreta exempel. Genom boken får du som förälder pedagogiska, enkla och fungerande råd och tips om hur du kan behålla ditt lugn och få dina barn att lyssna på dig. Patric håller också kurser om föräldraskap och barnuppfostran.

2 kommentarer

  1. Hej Patric!
    Läste denna text med en växande klump i magen, så träffande. Jag går idag första året på gymnasiet men dina ord förflyttar mig direkt tillbaka till mellanstadiets skolbänk. Avskydde varenda minut av skolgången som var ett enda virrvarr av pratiga lektioner, bråk i korridorerna och gråtande vikarier. Så mycket ilska jag kände mot alla elever som sabbade, slösade bort tid och var fullkomligt respektlösa. Det var ett himla tjat om hur lärarna skulle lyssna på eleverna och tillfredsställa våra behov men så fort det blev prat om att visa lärarna respekt började föräldrarna protestera. I min lillebrors klass är det om möjligt ännu värre.
    Riktigt bra skrivet och sorgligt träffsäkert.
    /Caroline

    • Hej Caroline,
      Tråkigt att höra om dina erfarenheter från mellanstadiet. Tyvärr är det mer vanligt än vad föräldrar och politiker tror.
      I mina mörka stunder vill jag byta jobb och göra något annat, men å andra sidan är det här det jag är bäst på.
      Att vara lärare och inspirera unga människor.
      Hoppas att vi kan mötas en dag, se tillbaka och upptäcka att det är bättre nu.
      Ha en härlig dag.
      Patric

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.